Vi är två tjejer som har bestämt oss att skapa denna blogg med syfte att skapa en debatt kring WoW hysterin. Vi har båda haft dåliga erfarenheter med våra pojkvänner.

Jag är en tjej på 20 år vars förhållande tog slut för att WoW tog över min kille helt och vi träffades eller snackade knappt bara för att han hellre föredrog att spela WoW. Varför blir folk så beroende av WoW att de glömmer bort vänner, familjen eller andra fritidssysslor? Jag tycker själv det är synd, för jag hade ett bra förhållande men jag klarade inte av att han prioriterade WoW framför mig. WoW är byggt för att framkalla beroende hos folk, i och med guildsystemet som gör att man måste vara online en viss tid och spela med sin guild. Jag har själv aldrig spelat spelet, så jag vet inte varför det är så lockande. Men samtidigt vet jag också av min erfarenhet att jag inte vill börja spela och svika alla som jag står nära. Jag kände mig alltid otillräcklig eller värdelös när jag var med min kille och det gjorde ont att se hans personlighet förändras så till den grad bara av WoW.

Min story går så här:

Jag var tillsammans med en kille i sex månader. De första två månaderna var riktigt bra, då var vi nykära och allt och gjorde en massa saker ihop. Men sen började han lira WoW. Egentligen så hade han lirat redan långt innan vi träffades, men som han sa efteråt, tagit ett uppehåll från det i några månader. I början när han spelade tyckte jag inte det var så värst farligt. Han spelade bara 30 minuter, sen ett par timmar per dag. Ibland inget alls. Men sen började han spela mer och mer, till slut kändes det knappt som om vi hade något förhållande alls. Han hörde nästan aldrig av sig och ville knappt träffas. Han föredrog att sitta och lira WoW. När vi väl träffades, så spelade han ändå WoW. Till slut orkade jag inte mer och det tog slut. När jag tänker tillbaka, så blev WoW hela hans personlighet och han glömde allt annat i livet, inklusive sin flickvän.

Vi skriver detta blogg för att få WoW-lirare att vakna upp och se vad spelet verkligen gör er men också för att visa att det finns många därute som också upplevt det vi upplevt.

WoW må vara ett roligt dataspel och det spelas av 12 miljoner spelare världen över. Men det kan gå över styr hos många spelare. Men hur kan man då säga till dom att sluta när de älskar att spela och det blivit en del av deras personlighet?

Hej!

Jag är en 20 årig kvinna som pluggar på univsersitet. Jag hade en pojkvän som jag var tillsammans med i hela två år. Till en viss början hade vi ett väldigt bra förhållande, ett förhållande som var problemfritt. Han är ett år äldre än jag, så därför tog han studenten ett år tidigare än jag.

Under mitt tredje år var min pojkvän arbetslös och då hade han inga läxor, projektarbeten och prov att ha koll på. Istället för att studera vidare eller skaffa ett jobb upptäckte han den andra världen som kallas för "World of Warcraft". Jag visste inte riktigt vad det innebar med att spela det spelet eftersom inte så många i min omgivning spelade detta spel.

Jag var inte emot det till en viss början. Jag trodde att jag förstod att min pojkvän ville ta en uppehåll ifrån studierna. Att spela en timme per dag kunde väl inte skada?

En morgon hade jag grejat fram lite frukost till mig och min pojkvän eftersom jag visste att det var vår årsdag, jag ville att vi skulle diskutera om vi skulle göra något kul den dagen. Men min pojkvän var inte på humör, så han gick till datorn och började spela WoW. Jag tänkte att han troligen var på dåligt humör så att det var bäst att låta honom vara. Jag gick till skolan, och den dagen hade vi en lugn skoldag, jag slutade ganska sent. Vid 17-tiden bestämde jag mig att att köpa ett paket glass för att kunna göra honom glad och förhoppningsvis få honom på gott humör, som varje gång han gjort för mig tidigare, varje gång jag varit frustrerad med all skolarbete.

När jag kom hem, ropade jag på min pojkvän, men han svarade inte. Jag trodde att han sov så att jag bestämde mig för att smyga fram till sängen. Men jag såg inte honom där.

Jag gick till datorrummet och då fick jag tag på honom. Han satt i samma kalsonger som han hade då jag stack till skolan. Jag hade aldrig sett honom sitta så intensivt framför datorn tidigare. Dock hade jag inte träffat honom på några dagar då jag var bortrest.
Jag ropade på honom, men han vände inte på huvudet, då såg jag att han hade ett par hörlurar på sig. Jag la dit handen på hans axel i tro att han inte upptäckt att jag kommit hem. Men han reagerade inte att jag hade lagt dit handen på axeln. Jag blev lite förbluffad.

"Vänta lite" Sa min pojkvän lite snabbt till mig. Jag gick därifrån med påsen med glassen i, jag fixade i ordning glassen med maränger och med lite chokladsås på, där jag ritade "Vår årsdag"! på glassen.

Sen ropade jag på min pojkvän igen, men han svarade inte. Och ifrån köket kunde jag höra en massa buller ifrån hans hörlurar. Han hade ljudet på högsta volym.

Jag suckade och gick till honom och la handen på hans axel igen, jag såg att han var väldigt fokuserad på hans gubbe som sprang runt på rutan.

Jag tog bort den ena hörluren och viskade i örat på honom "Kom, jag vill visa dig en sak"
Hans svar blev "Vänta, jag hinner inte..."

Jag suckade och tänkte "Det verkar ju som om att han är klar snart, det är lika bra att jag väntar"
Den kvällen kom han aldrig till köket. Jag satt och väntade i köket i flera timmar. Det enda jag såg var då glassen smälte, och det enda jag hörde var då han grymtade utifrån datorrummet.

Den dagen var det då allting började. Början på vårt helvete.

---

Därför har vi skaffat en egen blogg som handlar om våra erfarenheter med WoW. Hur WoW har påverkat oss, även om vi inte ens klickat en enda gång på WoW-ikonen.